bengtssonfrida

Nu har hon åkt. Hon kommer inte tillbaka. Inte detta året iallafall. Jag stod utanför hennes dörr ute i den jättesköna sommarvärmen mitt i natten. Tittade på henne stora ögon, hennes lockiga vilda hår som jag färgat ännu mörkare. Många av smyckena hon hade på sig hade jag varit med och köpt. Nu skulle hon åka, redan, tiden gick fortare än väntat. Elinor får mig att tänka på vårt svenskprov "intryck och avtryck". När vi skrev det provet satt hon på andra sidan klassrummet mitt emot mig. Flera bord emellan, men ändå hade vi kontakt med varandra med underliga blickar. Elinor har gett mig ett enormt intryck här i livet. Jag har lärt mig så extremt mycket av henne och mognat i mig själv som människa. Hon är en sådan människa man alltid kommer att ha kvar i hjärtat, i själen. Utan henne hade jag inte varit den människa jag är idag. "Forma parte de mi vida", som man säger i spanskan. Jag är helt säker på att jag kommer träffa henne igen, sådant känner man när man säger hejdå. Det var verkligen inte sista gången jag träffade Plupp, princessan min.

PS: Det är hon som har lärt mig att vara så djup