det kallas kärlek. melf <3
Jag sitter här på mitt nygjorda rum i Höllviken i mina gråa mjukiskläder och uppsatta, nyklippta, hår. Det är inte längre som förr. Hela dagen har jag gått runt och gjort nästan ingenting. Tittat på mamma när hon fixat med de nya blommorna, följt med pappa till körlektionsskolan i byn, och kollat tv. Mina tankar har ändå inte riktigt varit på samma ställe. Mina tankar har varit på Mallorca. Jag har haft tre namn som gått i cirklar i mitt huvud. Frågor som ställs om och om igen. ”Vad gör jag här?” ”Undra hur mitt liv hade varit ifall jag inte hade träffat de tre människorna som numera har en väldigt stor betydelse i mitt liv?” ”Var det meningen att jag skulle träffa dem?” ”Kan man ta ett tåg redan nu och hälsa på Elinor? Hon måste ha riktigt kul just nu, det har hon nästan alltid”.
Jag kan inte låta bli att tänka på Elinor, Ludwig och Malcolm. Det finns ingenting annat jag vill göra just nu än att vara med dem.
Jag byter från skrivdokumentet till bilderna igen. Jag kollar igenom alla bilder jag har på datorn där melf är med.
Det finns bara en människa på jorden som Elinor, och det är hon själv, såklart. Hon är speciell och då menar jag det verkligen. Hon är den mest intressanta människa jag känner. Jag lär mig av henne, jag är lycklig med henne, jag trivs med henne, jag älskar henne. Men varför är jag utan henne?
Stureplanskillen som höll stilen i baren och tittade nyfiket på de andra som dansade. Gotlänningarna försvann, han lärde känna mig och Elinor bättre. Vi började sakta men säkert se en förändring i honom. Han vågade prova på nya saker. Plötsligt mer öppen och glad. Han hade roligt på riktigt. Det finns hela tiden någonting nytt med Ludwig, han kan alltid överraska en. Han är spännande på något sätt. Ludwig är den mest omtänksamma människa jag känner. Idag kan jag berätta precis vad som helst för honom, och han förstår. Han dömer inte människor. Jag mår bra i hans sällskap. Just därför kunde vi sitta i hans baksäte i bilen på nätterna tills det blev dag igen. *host* hahaha
Den några år äldre killen som ändå kan vara lika omogen som jag, kan man helt enkelt inte låta bli. Malcolm, som har en sådan speciell personlighet så att man inte riktigt kan låta bli att le i hans sällskap. Mammas uppfattning av honom: ”Mysig”. Stämmer till 100%. Han är en sådan människa man kan vara med och göra ingenting. Snacka skit, äta skitmat och kolla skitfilmer, men ändå ha sjukt trevligt.
Nu har jag suttit här i mörkret och försökt förklara för mig själv varför jag älskar dessa människor så högt och varför saknaden gör så ont. Men jag kommer inte fram till något svar. Föds vi människor till de vi är idag eller utvecklas vi hela tiden till en sorts personlighet? Är det förbestämt att melf ska träffas? Är det då meningen att det ska göra så ont att inte kunna vara med dem nu? Ush jag vet inte...
13 juli 2009 23:24
Håller emot, håller emot stenhårt så som jag alltid gör. Vill aldrig släppa ut mina känslor, drar in dem igen, men inuti, längst in, i mitt hjärta där ni alla finns, där inne, där gör det ont, allt för ont av saknad och kärlek till några av de bästa personerna jag någonsin kommer att ha turen att få ha lärt känna. Jag känner stor tacksamhet till Mallorca som fick oss att bli vad vi är, vårt älskade MELF.
Tårarna är nu bortblinkade och känslorna än en gång intryckta, men en dag kommer de komma ut, för allt i världen hoppas jag att du är med mig då. För då behöver jag inte sitta själv med en saknad stor som världen efter dig, utan då kan de få komma ut och jag kan fylla det tomrummet de lämnar efter sig med all den kärlek och lycka du ger mig.
